Kasper Salinpriset gick 2013 till nya krematoriet på Skogskyrkogården. Två år senare står den som ett av Christos stora insvepningsprojekt, fast här med plast som inpackningsmaterial. Det handlar om totalrenovering p gr av byggnadsfel.

Ett fel, hur stor makt har en arkitekt över utformningen? Juryn vid den arkitekttävling, som vanns av Johan Celsing, säger att avskedet vid kremering är viktigt. Men jag undrar om de fattat det abstrakta och teatraliska våldet på den sörjandes avsked, som blivit resultatet. När min mor gick bort fick jag skjuta in kistan i elden, sedan sitta ute i den fina omgivningen på Skogskyrkogården och fundera och meditera, och därefter ta ut askan ur ugnen.

Icke så här. Man får vänta medan begravningsentreprenören går in och tänder ett ljus, och så kommer man in i ett rum med tio stolar.

Och så reser sig entreprenören, drar undan ett draperi intill ingången.

Där, högt på en truckvagn står en tjänsteman med kistan, där jag själv inte ens fått lägga min ros. Så står han stilla. Jag står obekvämt och med näsan tryckt mot en glasruta, till dess kistan förs in i elden och entreprenören drar för gardinen och sätter igång att prata och prata, trots att jag bett om ensamhet och tystnad.

Personalen har alltid varit ödmjuk och vänlig. Men vem ansvarar för detta teaterspektakel, utan respekt för det enskilda avskedet? Enligt utsago kyrkogårdsnämnden, som beställare i samarbete med arkitekten.

Det går att arrangera så att kistan tas in i rummet, vilket inte är att följa sin kära till elden.

Arkitekten bör ha fantasi nog att skapa rum för olika avsked. Beställaren, kyrkogårdsnämnden bör ha erfarenhet att beställa rum också för ovana ceremonier. Båda har ett stort ansvar för att ge rum för ett värdigt avsked i en av livets svåraste stunder. Att ge krematoriet ett fint yttre på Asplunds skogskyrkogård, ett världsarv, är en stor och svår uppgift. Att skapa rum för de människor, som där tar avsked, det ger inget Kasper Salinpris. Enligt mig är det den kanske största utmaningen.