Titeln på Sveriges Arkitekters arkitekturfrukost den 22 februari kan tolkas på två sätt. Jag antar att meningen är att skaffa uppdrag i världen. För min del tolkar jag ”få” som avsaknaden av svensk arkitektur, där man förväntar sig en god representation. Olyckligtvis illustreras inbjudan till frukosten av Sveriges bidrag till 2016 års arkitekturbiennal i Venedig. Att det är Maslows behovstrappa var svårt att förstå för dem som villrådigt traskade upp och ned och fann olikfärgade lappar med namn på svenska arkitekter och deras verk. Fast trappan erbjöd en plats att vila efter danska paviljongen, med arkitekten Jan Gehl och hans fokus på det mänskliga livet. Och med 200 inspirerande modeller av hus för boende och gemenskap.
Värre kanske ändå var vår icke-representation i oktober 2016 vid Habitat III i Quito i Equador, FN:s konferens om bostäder och hållbar stadsutveckling Jo, Peter Eriksson var där, fem månader gammal i sin roll som bostadsminister. Och 30 000 personer från 167 länder. Och en pytteliten svensk paviljong, White design, bland 156 andra utställningsmontrar. Ett litet antal företag hade sina loggor på väggen. Tillfället att visa upp sig i detta sammanhang, det hade inte tagits, varken av Sveriges Arkitekter eller svensk byggmarknad.
Viktigast var förvisso antagandet av Agenda 2030 med sina 17 mål för hållbar utveckling. Ett olyckligt val av arkitekt- och byggsverige tycker jag, att inte visa upp sig under dessa fyra dagar med nästan 1000 evenemang, inklusive 8 plenarsessioner, 6 hög nivå rundabordssamtal, 4 församlingar, 16 Intressenter Round tables,10 politiska dialoger, 22 specialsessioner, 3 Urban Talks, en Urban Journalistik Academy, 59 FN- händelser, 42 Village projekt och över 460 Sida nätverk, utbildning och parallella evenemang anordnade av olika intressenter.